Tanzanias Landsbygd

Tanzanias landsbygd

Kvinnor på åkrar, kvinnor som bär vatten, kvinnor med korgar på huvudet – kanske är detta sinnebilden för den tanzaniska landsbygden? Och ibland är sinnebilden inte alltför långt från verkligheten. Kvinnorna är på många sätt landsbygden. Landsbygden är på många sätt Tanzania. Här bor större delen av landets drygt 55 miljoner människor. Det är även på landsbygden som Tanzanias största fattigdom breder ut sig.

Landsbygden är livsviktig för Tanzanias inhemska kulturer. Haya-folket bor traditionellt i bikupsliknade hus; gogo-folket bor i långa rektangulära hus av trä och strå. Husen är uppdelade i olika rum för män, kvinnor, barn, matlagning, djur och förfäder. Massajernas hus (inkajijik) byggs av kvinnorna och påminner om en brödlimpa till formen. De byggs av lera, halm, gräs, kvistar samt kodynga- och urin. Inom många kulturer har boningarna blivit mer västerländskt inspirerade, i rektangulära former, och material som tegelsten, trä, lera och halm.

Landsbygdslivet präglas även av traditionella könsroller med kvinnor som tar hand om hus, hem och odling. Männen sköter boskap, produktion och familjens ekonomi. Man bor i stora familjer, ofta flera generationer, där de äldsta ska visas särskild respekt. Ömhetsbetygelser mellan en man och kvinna hålls inom hemmets väggar. Barnen kan lika gärna ses bära vatten långa sträckor, som att spela fotboll med en tygboll tillsammans med syskonen, kusinerna och grannarna.

     ”Haraka haraka haina baraka ”  

Tanzanias landsbygd är synnerligen långtifrån to go-kaffe i pappersmugg på väg till ett möte och take away till lunch från kedjan runt hörnet. Istället präglas livet av lugn och enkelhet. Det finns ett ordspråk på swahili som lyder ”haraka haraka haina baraka” – vilket kan översättas ”hast hast har ingen välsignelse”. Man sår, skördar och slaktar sin egen mat. Man låter matlagningen ta sin tid. Fler människor i väst dras till detta mer självförsörjande och hållbara leverne. Med en markant skillnad – Tanzanias landsbygdsbefolkning har inget val.

Enkelheten på Tanzanias landsbygd kan upplevas vacker och eftersträvansvärd. Men detta liv kommer med ett ganska hårt och svettigt pris. Varje dag ska djuren skötas om. Varje dag ska man bära tungt och kroppsarbeta i den gassande solen. Varje dag måste man se till att familjen får mat i magen. Och dessutom ska man, år efter år, oroa sig för hur vädret och skördarna blir. Arbetet tar i princip aldrig slut. Det som ska odlas är maten på bordet, och inte egna fritidsintressen. Den lediga tiden som finns används för att träffa andra i byn. Människorna hjälps åt och håller ihop. Relationer till familj och grannar är nycklar till mycket av den lycka och viktiga samhörighet som råder på landsbygden.

Fattigdomen – landsbygdens boja

Det har sagts att Tanzanias fattigdom har två ansikten: ett landsortsansikte och ett kvinnligt ansikte. Tanzania är fortfarande ett av världens fattigaste länder. 80 % av landets fattiga lever på landsbygden. Trots att landet sedan år 2000 har sett en stadig ekonomisk tillväxt, lever många tanzanier fortfarande liv där de basala behoven inte täcks. På denna punkt har det bara skett marginella förbättringar genom åren. Viss förbättring inom utbildning och sjukvård har setts. Men i praktiken har inte mycket hänt, eftersom befolkningen stadigt ökar. Dessutom har framstegen främst gällt urbana områden.

Tanzanias fattigdomssiffror är fortfarande hissnade. År 2018 levde nästan 20 miljoner tanzanier i extrem fattigdom, alltså under 1,9 dollar (ca 18 kr) om dagen. Tanzania beräknas inte kunna nå FN:s SDG (Sustainable Development Goal) i att få bukt med den extrema fattigdomen till år 2030.

Trots landets ekonomiska tillväxt väntar fortfarande, främst de på landsbygden, på positiv förändring. Tanzanias fattigdomsbild är givetvis komplicerad, men många faktorer är symptomatiska för fattigdom över hela världen. Faktorer som dålig kunskap om, och dålig tillgång, till sjukvård, undernäring på grund av brist på mat samt otillräcklig eller utebliven skolgång. Tanzania kämpar även med stora problem inom politiken, med maktkorruption, en stor landsortsbefolkning och kraftigt eftersatt jordbruk. Fattigdomens problematik är ingen quick fix utan måste bekämpas från dess innersta rötter.

     Jordbruket

Vardagen på landsbygden innebär knapphändiga inkomster och ständigt arbete för maten på bordet. I Tanzania äger man inte sin egen mark, utan måste årligen betala en summa till staten. Detta är en rest från den socialistiska ujamaa-politiken.

Den fattiga befolkningen i Tanzania livnär sig, och får klara sig på, sitt småskaliga jordbruk. Jordbruket kan både hjälpa folk ur fattigdom eller driva dem längre in i den – tyvärr sker det förstnämnda alltför sällan. Landets jordbrukspolitik är undermålig och lite statlig hjälp erbjuds till jordbrukarna. Detta resulterar i att tillgången till mat blir instabil och inkomsterna låga. För låg budget, bristande jordbruksteknologi och dålig infrastruktur hjälper inte heller till. Allt detta bidrar till att landsbygdsbefolkningen tvingas, eller drivs än djupare, in i fattigdom.

     Skolgång

Med de små pengarna som jordbruket genererar, ska man betala för sin mark, boende, kläder och skor, skolavgift och skolböcker-och material. Att många familjer inte har råd att sätta sina barn i Secondary, eller högre klasser, är vanligt. Även dålig infrastruktur kan förhindra skolgång då många barn tvingas gå långt till skolorna på undermåliga vägar. Två av fem tanzaniska barn läser inte vidare efter Primary School. Detta drabbar främst flickorna. Även trakasserier, menstruation och graviditet stänger många flickor ute från utbildning.

     Hälsoproblem & sjukvård

Att Tanzania är ett fattigt land manifesteras även genom skillnaderna i levnadsstandarden mellan befolkningen på landsbygden och i städerna. En sådan skillnad är dricksvattnet, som definieras utifrån begreppen förbättrad och oförbättrad vattentillgång. Till de förbättrade räknas vatten som kommer från vattenledningar, regnvattensamling, borrhål, skyddad brunn, etc. Oförbättrade vattenkällor inkluderar oskyddade brunnar/andra källor samt floder, dammar, sjöar, strömmar m.m. Att ha tillgång till bra dricksvatten kan innebära skillnaden mellan att drabbas av en smitta och inte. I städerna har nästan 80 % av invånarna tillgång till bra dricksvatten. På landsbygden är motsvarande siffra omkring 45 %.

Tillgången till säkra, sanitära faciliteter kan förhindra spridningen av många sjukdomar. Bland de säkra räknas möjligheten att spola eller ”häll-spola” via rör till ett avloppssystem, septisk tank/latringrop, ventilerad latrin (VIP) m.m. Oförbättrad sanitet är allting som går till ett avlopp utan rör, öppen latringrop, hinklatrin, buskar, fält etc. Dålig sanitet är verkligheten för mer än 90 % av befolkningen på landsbygden (knappt 70 % för den urbana).

1,5 miljoner tanzanier beräknas vara smittade av HIV/AIDS. Alltså knappt tre procent. Detta gör landet till det sjätte mest drabbade i världen och femte mest drabbade i Afrika.

Årligen får ca 12 miljoner tanzanier malaria och 80 000 dör. Malariarisken är hög i hela landet. Sjukdomarna blir extra oroväckande på landsbygden eftersom Tanzanias sjukvård är begränsad och ojämlik. De flesta resurser går till städernas sjukhus, vilka bara en liten del av befolkningen har tillgång till. Bara små ekonomiska medel går alltså till sjukvården där flest tanzanier faktiskt bor.

Landsbygdssjukvården är, förutom ofta otillräcklig, även otillgänglig för många som måste ta sig långa sträckor för att få vård. Det är därför vanligt att folk går med obehandlade sjukdomar som tuberkulos, malaria, HIV, diarré och kolera. Dessa sjukdomar är tydliga symptom på fattigdom och ojämlikhet.

Kvinnorna – landsbygdens nav

Landsbygdens kvinnor jobbar mest och hårdast. Med en bebis på ryggen bär och kör de ved i kärror på solsvedda, skumpiga vägar. Veden är till för matlagning och värme på kvällen. Tidigare på dagen har de förmodligen arbetat på åkrarna med grödorna. De tvättar tvätt i floden och bär hem tungt vatten på huvudet. När de kommer hem till huset ska mat ordnas till hela familjen och barnen skötas om. De somnar med vetskapen att samma arbete väntar imorgon. Men de kan alltid kosta på sig leenden, värme och gästvänlighet.

I Tanzania är nio av tio lantbrukare kvinnor. Trots denna dominans har tanzaniska kvinnor i regel inga rättigheter till jorden. Detta beror på diskriminerande lagar som premierar männen över kvinnorna när det gäller egendomar. Detta förhindrar kvinnornas utveckling som lantbrukare, vilket får negativa följder för mattillgången och levnadsstandarden. Dessutom drabbas fler kvinnor av HIV/AIDS på grund av tidiga äktenskap, ofta med äldre män.

Eftersom fattigdomen är som mest utbredd på landsbygden, och landsbygden domineras av kvinnorna, är många kvinnor mycket fattiga. Då kvinnor är ansvariga för mycket oavlönat, tidskrävande arbete som vedinsamling, vattenhämtning, matlagning och barnpassning finns knappt tid och möjlighet att ägna sig åt lönearbete. De traditionella könsrollerna är hårt inkorporerade i livet. Bristen på utbildning är en av anledningarna att kvinnorna inte kan tjäna pengar och därför förblir fattiga. I Primary School är könsfördelningen relativt jämn. Men i Secondary, och högre, tunnas antalet kvinnliga elever ut avsevärt. Att kvinnor ofta blir bortgifta och gravida tidigt stänger dem ute från utbildning och chans till andra typer av liv.

Klimatförändringarna – landsbygdens pris

Klimatförändringarna försätter redan i dag Tanzania, och hela Afrika söder om Sahara, i svåra trångmål. Framtiden spås bara bli värre. Överanvändandet av fossila bränslen och avskogning ökar växthusgaserna i atmosfären. Jorden värms upp, havsnivån stiger och mer extremväder i form av översvämningar och torka är svåra effekter. Detta kommer ha direkt påverkan på landsbygden. Kvinnorna får gå ännu längre sträckor för att hitta vatten och ved. På vissa ställen kommer det bli för varmt för att odla vissa grödor, för mycket eller för lite regn förstör skördarna. Mattillgången kommer att försämras ytterligare.

Länder som Tanzania lider redan i dag av utbredd undernäring och matosäkerhet. Rift Valley-febern, som påverkas av vädret, kommer i högre utsträckning drabba boskap och människor. Andra sjukdomar som är klimatkänsliga är malaria, gula febern och denguefeber. Med klimatförändringarnas nya verklighet kommer det förmodligen vara landsbygdsbefolkningen som får betala det högsta priset. Alltså de som redan lever mycket enkla liv.

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

    Datum för avresa

    År
    Månad
    Dag

    2019-08-03T19:53:41+00:00