Tanzanias Historia

Tanzanias historia ­­

    Viktig historisk kust med öar

Området som i dag är Tanzania är en av världens tidigast bebodda platser. Det mesta som vi vet om Tanzania före 1800-talet berör landets kustområde. Men många förhistoriska arkeologiska utgrävningar finns i inlandet. Kanske den allra viktigaste är Olduvai Gorge i nordvästra Tanzania som bär tecken på mycket tidigt mänskligt liv. Folkgrupper, som kushitisktalande, sydniloter och bantutalande, har kommit och bosatt sig under tidens gång. Speciellt kustområdet och slättländerna i norr har historiskt bebotts. Förmodligen långt innan Europa befolkades, inrättades fiskebyar vid kusten och de stora sjöarna. I inlandet livnärde sig de uppblandade folken på jakt och jordbruk. Hövdingar och kungadömen präglade Östafrikas byliv under tiotusentals år.

Under 600-talet e.Kr. lade araberna till vid kusten vilket skapade nya handelsvägar och spridningen av islam. Uppblandningen med den inhemska befolkningen gjorde att en helt ny kultur och ett helt nytt språk uppstod: den afroarabiska swahilin. Handel mellan Persien, Kina och Indien utvecklades på Östafrikas kust. Araberna grundade inte bara nya handelsvägar utan även handelsstäder. Från kanske den mest imponerande, Kilwa Kisiwani, står ruinerna kvar än i dag i södra Tanzania. Det arabiska herraväldet blev ett långt sådant och pågick ända till den portugisiska expansionen under 1500-talet.

Många har slagits om kustens gunst. Efter portugisernas erövrande av de arabiska handelsstäderna, fick de snart konkurrens, och drevs bort, av araber från Oman. Mot 1700-talet hade omanierna gjort ön Zanzibar, utanför Tanzanias kust, till ekonomiskt centrum för handel av elfenben och slavar. 1840 flyttade sultanen Saʿīd ibn Sulṭan sitt huvudkvarter från Muskat i Oman, till Stone Town på Zanzibar. Zanzibar och grannön Pemba blev även viktiga exportcentrum för olika kryddor, t.ex. kryddnejlika.

Fjärrhandeln organiserades och sträckte sig ända in i Kongoområdet. I handelskaravanernas spår, med slavar, elfenben, kryddor och koppar, spreds även swahilin till Östafrikas inland. Framfarten fick möta visst motstånd, bl.a. av Nyamwezihövdingen Mirambo som satte stopp för arabernas handel i västra Tanzania.

    Mission, upptäcktsresor och Tyska Östafrika  

Från Europa var det främst kristna missionärer som anlände till kontinenten i mitten av 1800-talet – med god hjälp av arabernas handelsvägar. Från det anglikanska missionssällskapet CMS kom de tyska missionärerna Johann Ludwig Krapf och Johann Rebmann. Under 1840-talet nådde de Kilimanjaro och sägs vara de första européerna att se ”Afrikas tak”. Mission och upptäcktsresande präglade de vita europeiska männens erövring av kontinenten.

Synnerligen ökända expeditioner är de olika jakterna på Nilens källor. Den skotske läkarmissionären och upptäckaren David Livingstone blev under sina strapatser mycket sjuk och tappade kontakten med omvärlden under flera år. Henry Morton Stanley skickades ut för att hitta Livingstone. Det var när Stanley år 1871 fann Livingstone i Ujiji, vid Tangayikasjön i dagens Tanzania, som han lär ha yttrat de bevingade orden ”Dr Livingstone, I presume?” (”Doktor Livingstone, förmodar jag?”)

Storbritannien övertog inflytandet över sultanstyret på Zanzibar, medan Tyskland hann först till fastlandet. 1884 annekterade den tyska upptäcktsresande Carl Peters landområden, på uppmuntran av förbundskansler Bismarck, genom fördrag med afrikanska hövdingar. Åren 1885-1919 var Tyska Östafrika ett faktum. Området bestod då av Tanganyika (fastlandet) samt dagens Rwanda och Burundi. Men starkt inre motstånd existerade. Ett särskilt blodigt uppror var Maji Maji-upproret 1905-06 – drygt 100 000 afrikaner dödades av kolonialarmén.

      Självständighet

Första världskriget slog hårt mot tyskarna som efter kriget blev av med sina kolonier. Tanganyika blev ett brittiskt mandatområde, med Nationernas förbunds erkännande. Rwanda och Burundi tillföll Belgien. Men även befolkningen i Tanganyika led av det stora kriget då två miljoner afrikaner beräknas ha värvats till trupperna, främst som bärare.

Under mellankrigstiden ökade de ekonomiska klyftorna och det politiska förtrycket i landet. Idéer om självständighet började mullra. 1929 bildades den politiska, nationalistiska organisationen TAA (Tanganyika African Association). TAA:s hjärtefråga var bl.a. rösträtt även för svarta. 1954 övergick TAA till TANU (Tanganyika African National Union) lett av Julius Nyerere – landets framtida president. TANU blev ett politiskt parti som verkade för självständighet och vann alltmer mark bland befolkningen. År 1960 vann TANU valet.

År 1961 fick Tanganyika sin efterlängtade självständighetsförklaring med Nyerere som landets första premiärminister. Året därpå antog landet en republikansk konstitution och Nyerere titulerades president. Zanzibar nådde, som en medlem av det Brittiska Samväldet, självständighet i december 1963. Det arabiska styret upphörde i en blodig revolution och det vänsterradikala ASP (Afro-Shirazi Party) tog över. Presidenten över republiken Zanzibar, Abeid Amani Karume, enades med fastlandets Nyerere om en sammanslagning av de historiskt så sammankopplade Tanganyika och Zanzibar. Resultatet blev republiken Tanzania. Nyerere fortsatte vara president och Karume blev vice-president.

     Kort om post-självständighet

Precis som för de flesta afrikanska länder var, och är, post-självständighet en krokig väg att vandra för Tanzania. 1965 utropade Nyerere landet till en enpartistat. Med Arusha-deklarationen 1967 ville Nyerere att landet skulle anta en socialistisk, självförsörjande väg i politisk och ekonomisk utveckling. Ujamaa (familj och socialism) blev politikens ledord. Befolkningen omplacerades i ujamaa-byar. Men politiken genererade varken tillväxt eller utveckling. Under 1980-talet befann sig landets ekonomi i fritt fall.

Detta hjälptes inte av kriget (”Frihetskriget”) som utspelade sig mellan Tanzania och Uganda 1978-1979. Tanzania tog emot och hjälpte ugandiska flyktingar, och motståndare till presidenten, som kom i exil. Detta blev inte populärt på andra sidan gränsen. Till slut hjälpte Tanzania till att störta Ugandas diktator Idi Amin. Tanzania, som redan var oerhört fattigt, fick nu lida än större ekonomiska kval efter insatserna.

1985 såg Nyereres tid som president, och ujamaa-politiken, sitt slut. Zanzibars tredje president Ali Hassan Mwinyi efterträdde Nyerere. Under 90-talet utsattes, det redan mycket fattiga Tanzania, för än mer belastning med de hundratusentals flyktingar från de hårt konfliktdrabbade grannarna Rwanda, Burundi och Zaire (i dag Kongo-Kinshasa). Tanzania, post-självständighet, tampas fortfarande med fattigdom, ojämlikhet, korruption och andra djupt rotade sociala, politiska och ekonomiska problem.

Det är omöjligt att särskilja dem från den krokiga väg som landet genom historien tvingats ut på.

Vill du resa till Kenya?

Hör av dig till oss så skickar vi ett förslag!

    Datum för avresa

    År
    Månad
    Dag

    2019-08-01T20:20:36+00:00